Replik på: https://www.norrteljetidning.se/2026-03-12/hur-ser-vara-lokala-politiker-pa-kriminalpolitiken/
Christina Hamnö och Rune Karlsson undrar vad jag anser om regeringens förslag att sänka straffåldern från 15 till 13 år för de allra grövsta brotten, såsom mord, med ett minimistraff på fyra års fängelse.
Mitt svar är tydligt: jag anser inte att det är rätt väg att gå. Jag delar Lagrådets och flera remissinstansers invändningar mot förslaget. Att en sänkning av straffåldern antas öka ungdomsbrottsligheten och trycka ned den till att begås av ännu yngre barn räcker egentligen som argument för att inte gå vidare med förslaget. Om lösningen förvärrar problemet är det ingen lösning.
Samtidigt kan alternativet inte vara att göra ingenting. För det fungerar inte som det gör idag, där det närmast verkar finnas svängdörrar inom ungdomsvården där man kommer och går som man vill.
Statistiken är närmast brutal. Åtta av tio som omhändertagits på grund av kriminalitet har begått brott igen efter sin placering på ett Sis eller HVB. Nio av tio som döms till sluten ungdomsvård för gängrelaterad brottslighet återfaller i brott. Dagens insatser leder alltså inte till att unga i grov kriminalitet får den hjälp de behöver.
Ska fängelse inte bli ett alternativ för ännu yngre barn måste andra delar av samhällets ansvar stärkas betydligt:
● Socialtjänsten bör kunna begränsa skolvalet för unga, för att stoppa kriminella gäng från att placera ut gängkriminella på utvalda skolor.
● Sverige bör införa så kallade förstärkta familjehem.
● En haverikommission bör tillsättas varje gång ett barn dödas.
● Satsa på skola och utbildning.
Varje grovt brott som begås av en ung människa är ett dubbelt misslyckande. Samhället har brustit i skyddet både av den människa som drabbas och den ungdom som begår brottet.
Det är där fokus måste ligga. Inte på symboliska lösningar utan på reformer som faktiskt bryter utvecklingen och ger barn en annan väg än kriminaliteten.