Ungdomskriminaliteten har gått från oroande till systemhotande. Allt fler unga dras in i miljöer där våld och droger inte bara normaliseras, utan ges status. Staten svarar med hårdare lagar och fler poliser. Men det räcker inte om andra delar av samhället signalerar något annat.
I Norrtälje är verkligheten lugnare än i storstäderna, men utvecklingen följer samma riktning. Skolan, socialtjänsten och civilsamhället arbetar för att få unga att välja rätt väg. Samtidigt finns en kultur som gör motsatsen, där kriminalitet förpackas som framgång.
Här blir frågan om ansvar konkret. Kommunen fördelar varje år bidrag till föreningar och stöd till samlingslokaler. Det är pengar som ska stärka det som bygger människor, inte det som bryter ned. Ändå saknas ofta tydliga krav på vilket innehåll som faktiskt ges utrymme.
Föreningar som bjuder in gangsterrappare ska inte få kommunala bidrag. Samlingslokaler som upplåts till den typen av evenemang ska inte subventioneras med skattemedel. Det handlar inte om att förbjuda musik. Det handlar om att det offentliga inte ska finansiera eller legitimera uttryck som direkt motverkar det arbete som samtidigt pågår för att bekämpa kriminalitet.
Vi gör redan denna avvägning i andra sammanhang. Ingen förväntar sig att en förening som arrangerar vit makt konserter ska få kommunalt stöd. Den typen av uttryck betraktas som oförenliga med samhällets grundläggande värderingar. Samma princip måste gälla när kriminalitet romantiseras och säljs till unga.
Det krävs en by för att uppfostra ett barn. Om vuxenvärlden talar med dubbla röster, en i klassrummet och en annan på scenen, blir resultatet därefter. Då är det inte konstigt att normerna förskjuts.
Att dra in bidrag är inget symbolbeslut. Det är att flytta gränsen för vad samhället accepterar. Och i en tid där allt fler unga riskerar att dras in i kriminalitet är det en gräns som måste vara tydlig.