L: Arbetsro i skolan börjar med lärarnas villkor

Det har dröjt länge, men äntligen går regeringen nu vidare med Liberalernas förslag att återreglera lärarnas undervisningstid och minska den administrativa bördan i skolan. Det är reformer som borde ha kommit för länge sedan och som är nödvändiga om svensk skola ska kunna återfå arbetsro och kvalitet.

Under lång tid har lärare vittnat om en arbetssituation som inte går ihop. Kärnuppdraget – att planera, genomföra och följa upp undervisningen – trängs undan av dokumentation, administration och uppgifter som inte har med undervisning att göra. Förskollärare och lärare vittnar om en sådan pressad arbetssituation att många överväger att lämna yrket helt (https://via.tt.se/pressmeddelande/3409860/lararnas-arbetsbelastning-ohallbar-nastan-fyra-av-tio-riskerar-att-bli-utbranda?publisherId=3236597&lang=sv).

En förklaring till att det ser ut som det gör är att undervisningstiden inte är reglerad. När staten 1995 överlät ansvaret till arbetsgivarna försvann också det skydd som tidigare garanterade rimliga förutsättningar för planering och efterarbete. Resultatet lät inte vänta på sig. En undersökning från Sveriges Lärare visar att undervisningstiden ökade med i genomsnitt två veckor per läsår under 2000-talets första decennium (https://www.vilarare.se/nyheter/arbetsbelastning/gar-emot-skr–vill-se-reglerad-tid-for-larare/). Det blev ett sätt att pressa kostnader, men till priset av försämrad arbetsmiljö och lägre kvalitet.

Att situationen kräver åtgärder borde därför vara uppenbart. Att undervisningsuppdraget nu återregleras från och med höstterminen 2027, med både ett tak för undervisningstiden och ett golv för planeringstiden, är ett steg i rätt riktning. Det är inte en lösning på allt, men det är en nödvändig förutsättning för att lärare ska kunna göra sitt jobb.

Lika viktigt är att den administrativa bördan minskar. Förslagen om att utvecklingssamtal ska hållas minst en gång per läsår – i stället för slentrianmässigt varje termin – och att kravet på att dokumentera varje enskild kränkning tas bort, är rimliga. Mindre incidenter ska kunna hanteras direkt, medan allvarliga fall fortsatt ska anmälas och följas upp. Det är en återgång till sunt förnuft.

Nationella reformer behöver dock kompletteras av lokala prioriteringar. I Norrtälje kommun har flera satsningar genomförts: höjda lärarlöner som nu närmar sig snittet i Stockholms län, införandet av pedagogisk lunch, höjt friskvårdsbidrag och andra förbättringar. Det är exempel på hur kommuner kan ta ansvar för att stärka läraryrkets attraktivitet.

Kontrasten mot andra delar av landet är tyvärr tydlig. I Pajala dras lönen för lärare som dricker kaffe (https://www.vilarare.se/nyheter/nedskarningar/sparar-pengar-pa-lararnas-kaffe/). I Huddinge tvingas lärare arbeta på toaletten (https://www.vilarare.se/nyheter/arbetsbelastning/han-jobbade-pa-toaletten-for-att-hinna/). I Östersund får de samla in pengar till läromedel (https://www.vilarare.se/nyheter/nedskarningar/larare-startar-insamling-for-skolbocker/). Det är inte värdigt ett land som säger sig värna kunskap och likvärdighet.

Ska svensk skola framåt krävs ett tydligt fokus på kunskap, arbetsro och professionens villkor. Det är först när lärare ges rimliga förutsättningar som eleverna kan få den undervisning de har rätt till. Sverige – och Sveriges lärare – förtjänar inget mindre.