SD gör kvinnor mer beroende av män

Den 8 mars uppmärksammar vi kvinnors rättigheter. I en debattartikel i Norrtälje Tidning lyfter Andrea Kronvall, med flera (SD) vikten av att försvara kvinnors rättigheter. SD ska försvarar kvinnor genom att “försvara kvinnors rätt att fortsätta vara kvinnor –i språket, i vården, i lagstiftningen och i samhället”.

Men samtidigt föreslår de politik som i praktiken inskränker kvinnors självbestämmande och ekonomiska oberoende. Att reducera jämställdhetspolitisk till en debatt om språkbruk är inte bara en förenkling, det är också ett sätt att undvika de verkliga frågorna. Samtidigt är denna retorik farlig, då den exkluderar en ny generation kvinnor och män och spär på den redan polariserade debatten och den transfobi som fritt får härja i det politiska rummet.

Jämställdhet handlar om mer än ordval, det handlar om att kvinnor ska ha friheten att bestämma över sina egna kroppar, sina liv och sin ekonomi. Och på dessa områden har SD en tydlig linje: tillbaka till ett mer traditionellt, ojämnställt samhälle.

Ett av de tydligaste exemplen på SD:s politik i praktiken är deras förslag att sänka gränsen för fri abort från vecka 18 till vecka 12. Det skulle innebära att kvinnor får kortare tid på sig att fatta ett beslut, ofta innan de ens blivit medvetna om sin graviditet. Hur rimmar detta med kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar?

Om SD verkligen vill värna kvinnors rättigheter, varför är det då deras parti som föreslår inskränkningar i aborträtten?

SD vill återinföra sambeskattning och införa vårdnadsbidrag, två åtgärder som historiskt har lett till att kvinnor stannar hemma från arbetsmarknaden och blir ekonomiskt beroende av sina män. Sambeskattningen avskaffades på 1970-talet just för att den cementerade könsroller och gjorde det svårare för kvinnor att arbeta.

Liknande effekter har vårdnadsbidrag, kvinnor lämnar arbetsmarknaden i högre grad än män. Vad händer då om relationen tar slut? Kvinnan står kvar utan egen inkomst, utan pensionsrättigheter, utan ekonomisk trygghet.

SD föreslår att avskaffa de så kallade ”pappamånaderna” i föräldraförsäkringen. Det innebär i praktiken att kvinnor återigen skulle ta ut den största delen av föräldraledigheten, vilket påverkar deras karriärmöjligheter och löneutveckling.

Att ta bort dessa månader signalerar en återgång till traditionella könsroller, där kvinnans roll primärt definieras utifrån moderskap och hem.

Om SD anser att jämställdhet är viktigt, varför vill de då göra det svårare för män att ta ansvar för sina barn?

SD argumenterar för att ordet ”kvinna” måste försvaras i lagstiftningen, att sätta det i centrum för jämställdhetsdebatten blir en avledningsmanöver. Den verkliga frågan handlar om kvinnors rättigheter i praktiken, rätten till sin kropp, rätten till ekonomisk självständighet, rätten att dela ansvaret för familjen.

Denna retorik får en allvarlig konsekvens: den skapar en falsk konflikt mellan kvinnors rättigheter och transpersoners existens. I en tid när transfobin normaliseras i det politiska rummet är det avgörande att vi inte låter oss luras av en debatt som i själva verket syftar till att ställa grupper mot varandra. Jämställdhet och inkludering är inte motsatser, de går hand i hand.

När SD talar om att försvara kvinnors rättigheter handlar det ofta om att peka på yttre hot, hedersförtryck, våld i vissa grupper eller i detta fall, språkliga förändringar. Men när det gäller strukturer i det svenska samhället som påverkar kvinnor varje dag som ekonomisk ojämlikhet, ojämnt ansvar för barn och hushåll och inskränkningar i aborträtten, väljer SD att gå i en riktning som gör kvinnor mer beroende av män.

På internationella kvinnodagen ska vi inte bara fira de framsteg som gjorts, vi måste också försvara dem. Jämställdheten vi har kämpat för är inget vi kan ta för givet. Friheten hotas av SD:s politik. Om det måste vi tala klarspråk.