För en tid sedan hörde en kvinna i 70-årsåldern av sig. Hennes handikapparkeringstillstånd var på väg att löpa ut. Hon berättade att hon lever med flera kroniska sjukdomar, har svårt att gå och att hennes hälsa knappast förbättrats sedan det nuvarande tillståndet utfärdades för fem år sedan.
Ändå krävdes en helt ny ansökan. Nya intyg. Nya vårdkontakter. Nya bedömningar.
Först ett läkarutlåtande. Sedan besked om att det inte räckte. Därefter ytterligare en bedömning från fysioterapeut. Mer väntan, mer administration och fler hinder i vardagen.
Kvinnan hade haft handikapparkeringstillstånd i över 40 år. Hon kunde inte förstå varför hon gång på gång måste bevisa det som redan är uppenbart. Eller som hon själv uttryckte det: ”jag blir ju inte friskare ju äldre jag blir”.
Självklart ska tillstånd prövas noggrant. Regelverk behövs och fusk måste motverkas. Men det finns en viktig skillnad mellan nödvändig kontroll och onödig byråkrati.
När äldre människor med bestående funktionsnedsättningar tvingas genomgå samma omfattande process om och om igen måste vi ställa frågan: Vem är systemet egentligen till för?
Politikens uppgift är inte att göra livet mer komplicerat för människor. Politikens uppgift är att skapa förutsättningar för frihet, självständighet och delaktighet.
För många äldre är bilen just det. Det är en förutsättning för att kunna leva ett självständigt liv. Att kunna handla mat, besöka vänner, ta sig till vården eller delta i föreningslivet utan att vara beroende av andra.
Det gäller inte minst i Norrtälje kommun. Här är avstånden långa och kollektivtrafiken kan inte alltid ersätta bilen. För många äldre är bilen inte en bekvämlighet. Den är nyckeln till vardagen och friheten..
Det finns dessutom en samhällsekonomisk dimension i detta. När äldre kan fortsätta använda sin egen bil minskar behovet av färdtjänst och andra offentligt finansierade transporter. Att underlätta för människor att klara sig själva är både mänskligt och ekonomiskt klokt.
Därför vill Liberalerna göra det enklare att förnya handikapparkeringstillstånd för personer med varaktiga funktionsnedsättningar.
För när en 70-åring tvingas genomföra ett byråkratiskt maraton för att få behålla ett hjälpmedel som gör vardagen möjlig är det inte människan som behöver förändras. Det är systemet.
Robert Beronius (L)
Alexander Hall (L)
Madelene Lönnelid (L)
Olle Huusko (L)
Hans Andersson (L)
Emina Mujakovic-Kocyigit (L)
Ulf Linderholm (L)
Christina Frisk (L)
Tommy Kindblom (L)
Agneta Hedlundh (L)